Your clock is ticking…!

This is soooo weird.  Or maybe it is a sign?  I tell you this much though:
If I thought I was over and free from developing any crisis for my upcoming 30th birthday I was wrong.   Today has certainly made sure that I will have an age crisis deluxe!

Earlier today I went to the doctor to have my foot checked. Nothing bad, just a mole that appeared from nowhere that I wanted to check just in case.
The doctor was a very nice elderly gentleman whom I immediately liked. Even though they clearly were behind schedule (the waiting room was almost full and I got in almost 20 minutes later then my appointment was set to start) he took the time to not only reassuring me that I had nothing to worry about when it came to my foot, but he also took the time to make small talk and jokes. We had a really good chatand I almost felt like I wished he could have been my uncle or grandfather or something like that so I could have taken him out for a coffee.   And maybe that contributed to what happened next, I don’t know.  Anyhow, after talking about camping, leeches, football and my Swedish heritage for a while I thanked him, left his office where he was adding notes to my medical file and got out to pay. The doctor came out a few minutes after me and called in his next patient.  And 2 minutes later, while I was waiting for my receipt the doctor rushes out of his office – where his new patient was waiting for him – and came and stood next to me at the counter and this is what happened:

 
Doctor: There was something I forgot to tell you, when you were in my office.
Me: Ok?   (thinking that he had some more joke or comment about camping in winter)
Doctor : So, you and your partner, you are married right?  (politely smiling)
Me: No, not yet, But we’ll be getting there, eventually.   (smiling, waiting for the joke)
Doctor: well yes, because… Your clock is ticking. (Still smiling politely)
Me : How do you mean?  (not getting it)
Doctor: I am just saying that it is time.
Me: Ok…  (trying to get the hint) … you mean like (confused)…. time for…trying to have babies?
Doctor: (smiles and looks at me with his nice-doctor-look)
Me: (still confused) …cause my sister was implying the same thing last night….. do you mean like….. should I take this as some kind of sign…..?
Doctor: I am just saying that it is time. I say no more.
Me: ….Ok… I will think about that…. thank… you…?

Doctor then turned around and walked back to his office. I walked out from the clinic. Sooooo confused!

I just could not get my head around what had just happened:
had the doctor just seen my age as he was filling in my charts and remembered some new policy of advising  women to not wait too late to start having children?
Had he just felt a good connection between the two of us and wanted to give me, his new friend, some good old friendly advice?
Had he just remembered some kind of medical link between the sudden appearance of moles and reduced ability to reproduce?
Or is the universe trying to communicate that it is time for me to pop out a few mini-me:s?

I don’t know. I only know that the one thing I will remember is the statement that apparently my ”clock is ticking”.  it is weird. I always though that the inner biological clock was something that a woman was supposed to discover herself. Not having it handed to you from a nice doctor who has been looking at your left foot…..?!?!

Bwah-ha-ha-ha…. Am I laughing or crying here? can’t really tell myself to be honest  😉

 

 

 

 

 

 

Kunsgarden – the giant pile of snow

Hejsan!

Har kommer bilder fran tiden pa kungis 🙂

Dagens bidrag ar fran den stora snohogen som var centret i arets syskon-tavling: Vem aker langst??
Pappa Lars och Mamma Eva gastspelade ocksa, liksom moster Kerstin.  Det slutliga rekorded togs dock av Johannes. Vad var det det var nu igen? Nastan 50 meter??

🙂

 

Visit hos Heatons :)

Som utlovat forra veckan sa kommer lite reseskildningar fran min tid hemma och paresande fot i Sverige+ England.

DEL 1:  STAINES och London

Efter ett kanslyfyllt farval pa Brisbane Airport och en drygt 27 timmarlang resa sa landade jag pa Heathrow Airport lordag kvall.  Lite halvt forvirrad (= sleep deprived) hoppade jag pa tunnelbanan och begav mig in till Earls Court dar systrer Karin och underbara vannen Helena vantade pa mig.  De guidade mig och min 29kg tunga vaska till Helenas lagenhet dar jag fick en efteterlangtad dush innan vi gav oss ut pa middag. Sedan var det i stort sett tack och go natt for min del -av den enkla anledningen att  jet lag is a bitch!
Sondagmorgon avnjot vi en supermysig frukost och sedan hoppade jag och Karin (och den supertunga vaskan) pa tunnelbanan tillbaka till Heathrow dar svagern Mr Martin hamtade oss i den fina volvon som familjen Heaton inforskaffat.  Och sa korde han hem oss till huset i Staines dar Kristine och lilla Elsa vantade 🙂

Sedan spenderade jag en dryg vecka i Staines med att bara umgas och njuta av det underbara sallskapet fran mina systrar, underbara lilla Elsa och Mr Martin.

* Karin tog mig till ett mycket bra gym med roliga klasser. Tummen upp!
* Jag spenderade en formidddag med bade Kristine och Karin (olika ganger) i stadscentrum. Valdigt mysigt och helt tillrackligt! Och det finns inte en men TVA chokladbutiker i kopcentret. Det ni!!

* Staines har bra promenadvagar,  fina parker och ar helt enkelt valdigt familjevanligt. Och mysigt! I like!!
* Mr Martin introducerade mig for spelet reversi och jag ar nu helt fast i det och jag ser fram emot en ultimate tournament nasta gang vi har familjen samlad!
* Elsa ar helt fantstisk. Jag funderar ibland om Gud gjorde fel och skickade mitt framtida barn till Kikci och Martin for hon ar en san unge som jag alltid haft  for mig attt jag skulle fa – busig och glad och modig och ivrig och sportig. Hejja Elsa!

 

Har far ni lite kort:

 

Liten teaser…….

Hej kara ni!

Min mamma undrarde lite blygt om jag slutat blogga. Och nej, det har jag inte gjort. Jag har bara tagit uppehall ett litet tag eftersom jag varit sa upptagen med annat. Som exempelvis att vara hemma i Svea Rike! Och hlsat pa i England 🙂

Det var otroligt skont att komma hem och traffa vanner och familj. Farmforallt var det UNDERBART att fa kanna att det kandes alldeles som vanligt – det kandes inte alls som om det var 14 manader (mindra an sa for en del. mer an sa for andra) sedan jag traffade er! Och det ar jag sa tacksam for 🙂
Jag antar att det ar som de sager, att riktiga vanner behaller man aven om det gar langt mellan gangerna man ses 🙂

Eftersom jag just nu ar ”mellan arbeten”sa tankte jag agna lite tid at att blogga om min tid dar hemma och lagga ut lite bilder till allman fortjusning (lugn tjejor – Inga bilder fran SPA:et jag LOVAR 😉 ).

Ï detta inlagg dock bara en  liten ”teaser”, mer har jag inte tid for eftersom jag ska ivag pa en kaffe-date med en tjejkompis fran gymmet!

Vi hores ni!   🙂

Snart hemma!

Tjoho!

 

Om bara nagra timmar flyger jag fran Brisbane mot Europa 🙂
Landar forst I London och aker antingen till fam Heaton eller miss Lindhart – blir sedan in Londonet en dryg vekca innan jag turnerar Sverige: Uppsala – Orebro – Kungsgarden – Stockholm och sedan tillbaka till London och sa….

Ja, det ar ju just det. Just nu vet jag inte om jag ska hem till Brisbane eller ”hem”till Perth nar jag kommer ater… Mer om detta nar jag traffar er alla!

 

LANGTAS!!  🙂

Ålderskris. Jajjebubba, är man 30 så är man!

Jaha kära vänner.

Här sitter jag och är väldigt trött. Så där på gränsen till att vilja svimma eller kräkas. Och inte är det för att jag har influensa eller inte har sovit på 3-4 dagar.  Nä, min trötthet beror på två skaker som jag bara har mig själv att skylla för:

Anledning nr 1:
Igår var jag bortbjuden på ”barbeque” hos en kompis och jag käkade glatt massa smaksatta chips och åt både grillad korv och kallskuren korv. Inget av det där jag just nämnde var vete-fritt (glutenfri’tt)kan jag ju meddela. Och det var inte det att det inte fanns vete/glutenfria alternativ (för allt utom chipsen) – det var bara det att jag var lat och sugen på just chips och korv.  Ett par timmar efter att jag kommit hem så mådde jag så illa att det var till och stoppa fingrarna i halsen och få ur mig så mycket som möjligt av den ondeskulla maten. Trots detta tilltag (eller kanske på grund av det?) är kroppen seg och omedgörlig idag.

Anledning 2:
Söndagstraditionen trogen har Stuart och jag varit och tränat vårt kroppsvikts-pass. Vi kör 6 övningar, 20 rep per övning och totalt 4 set. Det låter kanske inte så jobbigt, men efter ett sånt pass är man rätt slut kan jag ju säga!

Om jag lyckas få hit lillebrorsan så ser jag fram emot att ta med honom på ett pass och se vad han tycker.  På tal om lillebror så har jag förrsten hört ryktas att just ordet ”lille” inte längre på något vis passar in på den halvvuxna karln. Ska bli intressant att se hur mycket han har vuxit på sig sen sist jag såg han!

Nå, min trötthet till trots vill jag försöka dela med mig av min rätt så nyfunna ålderångest:

Som de flesta av er vet så fyller jag ju snart 30 – vilket är någon form av en socialt sett ”BIG THING” i ens liv, antar jag. Och jag trodde ärligt att jag aldrig skulle falla ner i ålderångest-fällan eftersom jag överlag sett hela tiden tyckt att livet liksom blivit bättre med åren. MEN.
Runt nyår började jag känna lite småpanik och allmän ångest när jag började tänka på framtiden – den där tiden i ens liv där hus, barn, bil och vovve liksom ingår. Och jag insåg att den där framtiden, som alltid känts så avlägsen och därför aldrig riktigt angått mig, inte nödvändigtvis är så där superlångt borta längre. Och enda anledning att det inte är en så avlägsen framtid längre har mest av allt att göra med att jag inte vill vara så mycket äldre än 33 eller kanske 35 när jag har barn. OCH om man räknar matte  så inser man ju tydligt att om jag är 30 nu, så har jag ju bara 3-5 år på mig innan den där ”avlägsna” framtiden är kommen!

SHIT.

Nu kanske många skulle säga ”jamen Anna, du har ju en jättefin man, ni har varit ihop ett tag nu och det går ju ingen direkt nöd på er! Klart du kan skaffa barn nu!”
Och det är all well and good, allt det där stämmer – jag har en fantastisk partner i Stuart och jag är helt övertygad om att han kommer bli en underbar pappa. Det är inte det. Det här handlar enbart om att jag INTE har någon större lust att lämma ut en bebis på ett bra tag ska jag ta och meddela!
Och det är inte bara själva förlossningen som jag förfasas över –  även om det är en helt rimlig anledning enligt mig att tänka både 2 och 34 gånger innan man skaffar barn – det är ALLT som har med barn att göra!

Låt oss börja från början: GRAVIDITETJag kollar ofta på gravida kvinnor och imponeras för jaa, det är (oftast) supervackert och spännande och allt det. MEN. Hur kul är det att måsta tänka på vad man kan och inte kan äta? Att inte längre kunna röra sig fritt eller lätt? Att plötsligt inte vara sin egen person längre, utan en behållare för en annan liten människa som liksom suger energin ur en??

Sedan har vi ju FÖRLOSSNINGEN. Jag låter denna punkt tala för sig själv.

Och så själva LIVET MED BARN
Först och främst, alla ni som känner mig vet att jag älskar mina brorsbarn och min systerdotter och är så väldigt glad för att de kommit till världen och så väldigt imponerad av hur deras föräldrar (mina syskon och svärsyskon) sköter det så bra!  Ni är mina idoler, det ska ni veta!  Och jag vet att många av er jag känner verkar vara så lyckliga med era barn, och ni säger att ni aldrig aldrig adlrig skulle vilja vara utan dem.

I min värld däremot….. Nä. Jag kan inte se hur jag ska kunna ge upp så mycket av min värld så att jag kan ta hand om en liten, hjälplös bebis eller ett litet energiskt barn.
Jag har nog problem att inte bli smått galen just nu när jag ”måste” ge upp delar av mitt sociala liv för att plugga i ungefär en månads tid.  Hur ska jag kunna klara av att anpassa mig till att först och främst se efter en liten unge och inte längre ha mina intressen och min ”fun time” i alls lika stor utsträckning – I UNGEFÄR 10-12 ÅR innan ungen är stor nog att någorlunda ta hand om sig själv??

Jag är skittrött om jag inte får sova ordentligt efter bara några nätter – hur ska jag kunna bolla vaknätter med jobb månad ut och månad in??
Och jag blir supergrining om jag inte äter och har lågt blodsocker. Jaha. Hur ska det gå om det plötsligt är en annan en som måste ha första prioritet med mat??
Och hur tusan ska jag hinna med att träna?? Träna är ju trots allt min stresshantering OCH min hobby!

Nä. Tack men nej tack, jag vill INTE ha barn på ett bra tag! Jag vill vara fri och ansvarslös och bara behöva ta min nuvarande familj i beräkning när jag fattar beslut. That is enough.

Däremot kan jag också se visheten i att INTE vänta allt för länge innan man gör slag i saken. Någonstans tror jag mig trots allt veta att även om modersinstikerna inte kickat in riktigt än så är jag rätt säker på att mitt framtida jag kommer vara riktigt arg på mitt nuvarande jag om jag väntar så länge att det blir en hälsorisk för mig och ungen att jag går och blir på smällen, PLUS, jag är grymt imponerad er mamma och pappa som gjorde bebis grejen igen när ni var 40+, men seriöst sett tror jag att det är JOBBIGARE att vara en äldre förälder just för att kroppens återhämtningsförmåga trots allt är på stadig nedgång från att man fyller 25.

Och detta i ett nätskal är grunden för min åldersångest! Jag har inget emot att vara 30 – men jag har STORA PROBLEM med att tänka på att livet UTAN barn trots allt inte kommer vara förevigt.

HUVA säger jag bara!

Har någon av er upplevt något liknande? Eller är det bara jag som är helt galen?  🙂

Kanske dags att jag läser denna bok….????

2013!

Jaha,

Nu är det februari och hela Januari försvann utan att jag riktigt hann med 🙂
Det har varit en bra start på 2013, även om jag inte alsl har lyckats med mina ”nyårslöften” …

Jag hade tänkt att jag skulle vara mer försiktig med vad jag åt, eftersom jag blir sjuk och seg av vete och mjölk–

men jag har lyckats att äta mer vete- och framförallt mjölk-produkter i Januari än jag gjorde på hela 2012 känns det som!

Jag hade tänkt att jag skulle vara bättre på att städa upp och inte sprida mina saker så mycket

men jag har snarare blivit värre 😉

Jaja, det var fler saker på listan också, bland annat detta med att studera som jag ska göra NU!

Däremot kan jag ju säga attd et hänt enhel del i Januari:

Christian har varit här – MYCKET nice!
Jag har fått ålderskris – Jo, faktiskt PÅ RIKTIGT! Men detta bör jag avhandla i ett eget inägg, för som sagt: Nu ska jag plugga.

TJO! 🙂

The Silly Season

Jooråsåhatteeeh……!
Nu äre jul igen, som man säger. Bara det att jag har NADA julkänsla. NOLL. Nix.
Det är lite svårt att känna att det är jul när det är 30 grader varmt och strålande, het sol. Dessutom: vad är väl en jul utan familjen Köhnberg? Nä, det är inte riktig jul om man inte är på Kungis, liksom…

Fast jag må säga att, om detta är vad jag klöagar på så måst ju livet vara riktigt fint ändå!
Jag känner mig lite grann som den där sjömannen ni vet, i sången ”julkväll på Hawaii” – lite lagomt bortskämd, sittandes i en solstol, med en kyld drink i handen, och största problemet som finns är just att det inte är -30 och snö… Haha 🙂

Hör refereras det ofta till The Silly Season när det kommer till juletiden. Jag vet inte exakt varför, men jag gissar att det har att göra med att det är väääldigt mycket fest och glam och luncher och middagar och party och ”drinks” (jag vill framhäva här att det senaste inte nödvändigtvis betyder att man går ut och super ner sig, utan snarare ett samlingsord för att mötas upp när man inte äter middag, har en hemmafest eller tar en kaffe). Och jag antar att det också kan ha att gör med att folk är lite löjligt glada eftersom  alla vet att det är extra ledigt och att man ska få paket. personligen har The Silyl Season inneburit att jag varit socialt mer upptagen senaste veckorna än jag varit på ett bra tag!

Nedan kommer bilder från Stuarts Julfest och Jodies julemiddag, som båda var för två helger sedan:

Stuarts Work Christmas Party Friday 7 December 2012

Min klänning!

Festlokal! Det var 1500-2000 pers där..

Stuart, Stuart, Stuart och Stuart

Bestämde mig för att gå barfota hem – 6h i skorna var nog!

Aussie juleträd

 

Jodies Christmas Dinner Saturday 8 December 

Plastgran. De har inga riktiga julgranar här. Bara tallar.

Hemmasydd julkalender! Får mig att tänka på Gerd Lodin 🙂

Snacks

Christmas pudding! 1. Man bakar den, och sedan låter man den hänga i 2-3 veckor…

2. Och sedan tar man ner den….

3 …och KOKAR den i typ 2 timmar….

4.. Och sedan serveras den med glass och Vaniljsås! MUMS!

Mera mat!

Jodie, värdinnan, i grått 🙂

OCH självklart, en traditionell matkoma! 🙂

Face your fears…!

Förra Söndagen vaknade jag upp och var lite uttråkad, så vi bestämde oss att åka på en liten utflykt. Stuart föreslog att vi skulle åka till O¨Reilleys och vandra längs något som kallas tree top walk.
Det lät ju kul, och lite spännande, så jag var mycket nöjd med iden.

Efter nästan tvåtimmars bilfärd var vi där. Till min förtjusning hade de en ”mata fåglar” sektion i närheten av parkeringen, så för ynka $4 fick jag känna mig lite som en fågeltjusare ett tag:

Jaaa… Sedan var det då dags för den berömda Tree Top Walk:en. Jag tänkte inte så mycket på det, mst att det skulle vara spännande. TILLS jag såg att det var hängbroar gjorda av  trä och stålvajrar vi skulle gå på som liksom var uppsatta mellan storas trästammar ute i regnskogen. Och dessa broar hänger 10-15 meter ovan mark.  Jaaa, spännande och lite läskigt, men vi knallade på, OCH PLÖTSLIGT stod vi på en plattform där en metallstege leder rakt upp längs en trästamm för att ta oss till en plattform som enligt den lilla skylten bredvid stegen är 30meter ovan mark.  HUVA!

Min höjdskräck satte in och jag vägrade först klättra upp, och det vart lite av ett antiklimax av det hela.  Efter en tio minuter eller så, delvis eftersom Stuart så gärna ville visa mig utsikten men mest för att  jag är lite för envis för att dra mig ur något vi köt 2timmar för att uppleva….. Ja, tillslut klättrade jag i alla fall upp för den där dumma stegen, med tårar rinnade ner för kinderna för det var riktigt lääääääskigt. Väl uppe mådde jag mest illa och grät en liten stund. Och den där utsikten.. njae… jag tänkte mest på hur jag mågonsin skulle kunna komma ner när min kropp var krampaktigt stel. Det var säkert jättefint, men jag var alldeles för fokuserad på att hålla mig själv i schackt för att egentligen ta in något alls – hahaha, lite av ett FAIL kan man ju säga.

Tyvärr tog vi inga kort på utsikten. Men vi har fotobevis på att jag står där uppe – HELT vettskrämd! 

hahahaha, kolla in de spände axlarna, den gråt-röda nösan och det totalfejkade leendet 😉

Well, jag gjorde det i alla fall! Och ner kom jag också.  Stuart kunde inte låta bli att skratta lite åt mig, men han kände sig också lite skyldig för att inte ha varnat mig tror jag, för han köpte en Mocha åt mig som belöning . med marshmallows!

Nå, vi hade i vilket fall en riktigt trevlig dag . TROTS mina tårar och min skräck – och jag ör myckt glad att vi tog chansen att uppleva lite regnskog när vi liksom inte hade något annat för oss. Nu hoppas jag att jag får en ny chans att klättra upp för de där stegarna inom en snar framtid (medans jag minns att det inte är SÅ farligt och att jag överlevde första gången) så  att jag kan försöka njuta lite av det hela.

Om ni är intresserade av att se och läsa mer om var vi var kan ni kolla in den här länken:  http://www.oreillys.com.au/eco-activities/tree-top-walk

Well well, det är December och julen är på intågande. Igår var vi på Stuarts julfest och det var en mycket trevlig tillställning, och ikväll ska vi hem till en av mina vänner på julmiddag. Blir en riktigt fin helg detta 🙂
Imorgon hoppas jag att jag kan  lägga upp bilder från helgen festligheter 🙂

MELBOURNE

För några veckor sedan ar vi Melbourne en helg, MYCKET trevligt!
Mest hängde vi runt i stan och njöt av att inte ha något att göra förutom att bara strosa runt och vara turistiga så träffade vi min kompis Sarah som flyttat dit för ett tag sen.

Några foton:

(Burken är Pineapple Ken, han är en hel historia i sig… 😉 )