Liten UPDATE

Nu är det officiallt sommar här i Queensland. Tror jag, i alla fall. Det kan vara så att det egentligen inte är officiellt sommar förrän 1 december, men ärligt talat är det ingen större skillnad på sommar eller INTE sommar over here.   Stuart blir lite upprörd när jag envisas med att säga att Brisbane bara har en årstid (sommar) och att den enda variationen är att temperarturer går från halv-varmt till  supervarmt. Han påstår att det visst är årstider här: vår, sommar, höst och vinter… och han kan väl få tro det, eftersom han inte vet bättre. Vi pratade med mamma på skype för några dagar sedan och hon filmade en kortis ut genom fönstret så jag fick se RIKTIG sen-höst. Det låter kanske lite konstigt, men jag kan verkligen sakna att vakna upp till en kylig, ruggig och grå höstmorgon! Årstiderna med alla förändringar och variationer och färger som naturen hemma i Sverige  bjuder på är makalös och fantastisk – så ett råd till alla er som funderar på att kanske flytta utomlands till varmare breddgrader: NJUT av naturen och årstiderna så länge ni har dem! 🙂

 

Här spinner livet på som vanligt. Jag har snart varit här i 18 månader (!) och Brisbane känns mer och mer som hemma.  Ibland får jag dock vansinnigt myckt hemlängtan och då är det tufft att minnas allt bra som jag faktiskt har HÄR.  Tusan att ni där hemma ska vara så härliga, roliga, trevliga, intelligenta och allämnt underbara så att det är stört omöjligt att hitta folk som är lika bra som er här på andra sidan jorden!

Det går åt rätt håll dock. Tack vare mitt gym har jag träffat bra många nya vänner: Några av oss är inne i en 10-week-training-challenge, och så har en annan grupp nyligen börjat anordna after-work-dinners där vi först tränar och sedan går ut och käkar och socialiserar 🙂 Jag har också börjat få inbjudningar till privata fester hos några av gymmarna, så HURRA för ett växande socialt nätverk tack vare träning!
Annars har jag nyligen också börjat socialisera med mitt kära coffe team från Milton. Sedan jag började jobba i Milton har jag blivit totalt förälskad i ett gäng baristas som jag träffar varje morgon för att hämta upp min wake-me-up kaffe innan jag går till jobbet. Och för 5 minuter varje morgon är livet underbart: vi skämtar, skrattar, drver med varandra och jaa… de får mig bara att må så bra!  Igår bjöd de med mig på en liten afterwork efter jobbet, vilket var väldigt kul!  Och så har jag hittat en kyrka i Wollongabba som verkar mycket bra, och jag har skrivit upp mig till en diskussionsgrupp som träffas varje onsdag i några veckors tid. De har sådana grupper 4-5 ggr per år och det är intressanta ämnen som diskuteras. Det är också Gudstjänster varje söndag, om man så vill. Kyrkan är väldigt aktiv i närområdet och stödjer många samhällsprojekt; exempelvis sponsrar de med pengar och resurser ett projekt som stöttar kvinnor som vill bryta sig ur sexindustrin (Jo serni, här är prostitution en laglig verksamhet och det finns riktiga bordeller lite varstans runt i denna stad.)  Det verkar i vilket fall vara en mycket hands on och kärleksfull kyrka och hittills trivs jag väldigt bra. Kan mycket väl tänka mig att bli medlem om det fortsätter i denna stil!

Den största utmaningen jag har i livet (förutom hemlängtan, då) just nu är att hitta en bra balans mellan allt.  Träna och socialisera och ha tid för Stuart och mig, hinna med hushållssysslor och så vila någon gåg ibland också. Ni som känner mig vet ju att jag trivs som allra bäst när det är lite fart och fläng – men man ska ju orka med allt också.  Dessutom försöker jag lära mig att SPARA PENGAR. Och ju aktivare liv man har, desto mer pengar tenderar ju att rinna en mellan fingrarna. Så, jaa.. BALANS är väl nyckelordert i det jag försöker uppnå 🙂

Well, det var en liten update från mig det 🙂

Ta hand om er alla!

kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam

Blottar-Anna : Konsten att småprata med grannarna..

Här har det varit långhelg denna helg med idag som PUBLIC HOLIDAY, tack vare den engelska drottningens födelsedag (som förövrigt egentligen var för några månader sedan, men då hon dessutom firat 60 år på tronen så måste vi naturligtvis ha en extra ledig dag detta år!) . Så vi har varit lediga idag, både Stuart och jag. Vi hade tänkt åka till stranden, men eftersom det regnade och var mulet och lite kyligt bestämde vi oss för att stanna hemma och vara husliga istället.

SÅ – först och främst åkte vi till Ikea imorse och jag mös hejvilt av att gå runt och kolla på saker som jag vill ha fast jag egentligen inte behöver. Jag menar, kan man egentligen ha för många (prydnads)kuddar?? När de dessutom bara kostrar $6.95 styck?? Ja, man kan ha för många kuddar, tyckte Stuart och påminde mig att vi köpte 4 (prydnads)kuddar redan i lördags. Vilket betyder att vi nu har totalt 8 stycken i soffan. Och ja, det kanske räcker 😉
Så vi köpte 7 stolar (två barstolar, 5 små-pallar), en lampa, servetter och bestick. Inte illa.

Efter IKEA spenderade vi en bra tag att bygga ihop de olika stolarna vi köpt. Nu bygger ju Stuart inte Ikea-möbler som man ska; Han tittar inte på detaljerna i bilderna! Som tur upptäckte jag, när han tyckte sig vara halvklar med den första barstolen, att han tagit fel delar på fel plats och dessutom i fel ordning. Jag fick hjälpa honom ta isär stolen samtidigt som jag förklarade att om det är en BILD på en del som har ett specifickt MÄRKE på sig,  så ska man ju använda den delen som är avritad på bilden – INTE en annan del bara för att den ser liknande ut.   Lite skumt det där med IKEAmanualer förresten. Jag har aldrig haft problem att följa manualerna ,men här är det många som tycker de är svåra. Kan det vara så att IKEAmanualer och den svenska kulturen går ihop  mycket bättre än vad IKEAmanualerna gör med andra kulturer? En liten tanke bara….  Stuart var trots detta inte övertygad om att IKEA manualen var det bästa sättet, så han envisades med att bygga barstol nr 2 på sitt sätt ändå. Visserligen rätt del på rätt plats denna gång, men INTE i samma ordning som manualen visade… Jaja, jag vet ju vad jag ska säga om de någonsin går sönder 😉

Nå. Efter IKEAbyggandet så gav jag mig iväg och handlade mat för den kommande veckan. Därefter bytte jag om till en Hemmaklänning (ni vet, en sån där man gillar för mycket för att göra sig av med, men som är lite för sliten eller lite för stor eller som i detta fall både och för att användas utanför hemmet) och så gav jag mig ut i trädgården för att plantera om lite blommor. Jag hade förresten tänkt att jag skulle ta kort och visa er på min trädgård, men min kamera dog ungefär samtidigt som jag zommade in på de små söta halvkuktusarna jag planterart. Så det får bli en annan gång.  När jag glad i hågen stod och planterade kom våra grannar förbi, och jag hade dörren i staketet öppen så det var mer eller mindre omöjligt för oss att inte se varandra och därav också säga ”Hej” och småprata lite som man gör. Det var ett kort men gott samtal, även om de verkade lite stressade. Mitt i det kom Stuart ut.  Han hejjade snabbt på grannarna, som liksom ursäktade sig och slank iväg. Stuart vände sig sedan direkt mot mig och signalerade febrilt att jag borde ta och rätta till klänningen. Så jag tittade ner och fick se att – Hoppsan! där hade jag visst stått och blottat ena bröstet för grannarna.

Jaja, gjort var ju gjort så med kinder lite rödare än från bara ansträngingen att gräva i trädgården så rättade jag till klänningen och fortsatte med mitt påtande. Och ungefär 10 minuter senare, när jag liksom just lyckats förtränga vad som just hänt, så kommer det andra grannparet förbi. Så vi sa hejsan och, jag passade på att bjuda in dem till vår inlfyttningsfest på lördag. Stuart kom ut igen och vi småpratade  lite alla fyra… och då såg jag att en av blommorna slokade lite efter omplanteringen, så jag böjde mig snabbt ner och rättade till den…. varpå Stuart igen började gestikulera mot mig så jag kollar ner – OCH JAAAAAAAAAAAAA – jag hade lyckats visa brösten för detta grannparet också!  Jag vet inte riktigt hur man hämtar sig som granne från en sådan incident. vad säger man liksom??
Jag försöker tänka att nu är ju det värsta gjort, liksom. Nu gör det inget om vi springer på varandra i öppna morgonrockar eller om grannarnas underkläder blåser ner från deras balkong till vår uteplats…. Jag har liksom brutit den delen av ”isen”….. Ja.. Tänka positivt, det är det som gäller gånger som dessa!
…Eller så får jag helt enkelt leva med vetskapen att jag just nu har 4 grannar som betraktar mig som något av en blottare…

Det här med att vara politiskt korrekt….

Senaste veckan har jag funderat mycket på det här med att vara politiskt korrekt.
Man kan ju lägga mycket i vad det innebär att vara politiskt korrekt, men ofta känns det som att det här med att vara ”korrekt” är lika med något i stil med att inte säga något som upprör någon, att inte trampa någon på tårna, att försöka vara så öppensinnad till den grad att man blir fullständigt mesig och åsiktslös… ja, såvida man inte har upprörda åsikter om någon som inte varit politiskt korrekt själv, vill säga.

Mest av allt har de här tankarna kommit igång av reaktionerna som kommit på de våldsamma reaktionerna runt om i världen på den så kallade Muhammad-filmen. Snurrigt??
Jag menar alltså inte de våldsamma reaktionerna på filmen i sig, utan reaktionerna på reaktionerna på filmen.

Låt mig förklara:
Att insnöade, kulturellt begränsade fanatiker som letar efter anledning att flippa ur får något att vara arga över är en sak i sig. Men det som förvånar mig är att det sedan blir politiskt ïnkorrekt att tycka att reaktionerna är överdrivna och framförallt farliga och att vi har ett problem som vi behöver finna en lösning till.
Ja, det är till viss del förståeligt att människor blir bestörta av innehållet i filmen – framförallt i vissa delar av världen. Till och med förståeligt att det finns många som skulle känna sig lite sårade, ledsna och kanske till och med kränkta. Konceptet om yttrandefrihet finns inte (eller är i vissa delar väldigt, väldigt nytt) och alltså är det då helt obegripligt hur en video kan finnas på internet om inte regeringen där filmen skapats står bakom den. Med andra ord tror man att det är regeringen som skapat, sponsrat och spridit filmen.. Och då blir man arg och stött. Såklart. Det skulle jag också bli.

Men bara för att jag teoretiskt kan förstå att det finns djupa sociala och kulturella orsaker till varför människor blir arga och sårade, så betyder det inte att jag tycker att reaktionen i sig är OK.
För neeeeeeeeeeeeeej, det är inte OK att ha ihjäl folk, misshandla folk, starta upplopp och slå sönder byggnader, bilar och what-ever-else  för att man blivit kränkt. Snälla nån, vi skulle ha ihjäl varandra hela dagarna i ända i sådana fall!
Och jaa, så långt håller nog alla med.

MEN. Sedan kommer det kruxiga. Det inkorrekta. Det som inte får sägas eftersom det trampar folk på tårna:
Vi har faktiskt ett problem  idag med en kulturkrash mellan fanatiska muslimska grupperingar och västvärlden. Den västerländska kulturen med yttrandefrihet passar inte in i deras världsbild, och deras världsbild med en enda okränkbar och helig sanning passar inte in i den västerländska kulturen med sin yttrandefrihet.

OOOPS! Nu sa jag ju det ändå! Jag nämnde musilmsk gruppering i samma mening som problem. BAD CHIOCE ANNA!
För det här får man inte säga förstår ni. Så fort jag har sagt det här behöver jag först lyssna till ungefär 25 olika historielektioner om hur hemsk den kristna kyrkan och det kristna korstågen var under medeltiden. Därefter kommer jag  att få höra ungefär 48 föreläsningar om att det inte är religionen Islam det handlar om, plus 32 arga kommentarer om att det inte är riktiga muslimer som beter sig på det här sättet utan att det är galna/borttappade/utsatta/desperata individer. Sedan kommer jag hamna i en diskussion om hur dålig integrationen är för nyanlända immigranter (om det sedan är i Sverige eller Australien spelar inte så stor roll) och hur vi borde göra mer för att stötta och hjälpa och ta ett större ansvar och visa mer respekt.  Och sedan kommer det komma in en politiker och föreslå att vi alla ska hålla hand och sjunga We Shall Overcome.

Och nu är det inte så att jag inte håller med om något av ovanstående. Tvärtom:
Korstågen var i mångt och mycket vidgriga;
religionen Islam kan jag för lite om för att uttala mig om personligen, men det finns så många  underbart goa och fina troende muslimer att jag i alla fall tror att den är en fin religion;
att det finns sociala, kulturella och situationsbetingade anledningar bakom våld och dödande är ett faktum;
integrationspolitiken lämnar mycket att önska;
Och ja, det skulle vara riktigt mysigt om vi alla kunde komma överens nog att sjunga en liten sång ihop.

Problemet är att jag på allvar anser att det är ett problem att grupper av (framförallt unga manliga) individer som kallar sig muslimer öppet arbetar mot yttrandefriheten och ställer krav på att hela världen ska följa deras övertygelse. Och de gör det genom att döda, misshandla, förstöra och hota. I Islams namn. DET är ett problem.
Enda sättet att ordna något som är galet ska ju vara att först och främst medge att man har ett problem. Men om det blir inkorrekt att försöka prata om det blir det ju svårt att hitta en lösning….eller??
Jag bara undrar, hade det varit lättare att ta till sig det faktum att detta är helt galet och något vi behöver göra något åt om det varit grupper av fanatiska kristna som gjorde upplopp världen över eftersom någon gjort narr av Jesus? Eller om det varit kvinnor som plötsligt fått nog och började slå ihjäl män eftersom de blivit less på förtrycket från patriarkalet??

Tröttsamt är det i alla fall.
Ska bli intressant att se om någon där ute förstår vad jag menar överhuvudtaget. Eller om allt jag kommer läsa som svar på detta kommer vara  25 olika historielektioner om hur hemsk den kristna kyrkan och det kristna korstågen var under medeltiden, 48 föreläsningar om att det inte är religionen Islam det handlar om, plus 32 arga kommentarer om att det inte är riktiga muslimer som beter sig på det här sättet utan att det är galna/borttappade/utsatta/desperata individer…..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mamma, är lik sin mamma…..!

Det är lite läskigt, men jag blir mer och mer lik min mamma.
Nu menar jag inte att vara lik min mamma skulle vara läskigt i sig – min mamma är en underbar, fantastisk, rolig och go person och ”dä ä ju inga större fel på na, direkt”
Däremot är det läskigt hur mycket ens bakgrund påverkar och hur man helt plötsligt inser att man reagerar och beter sig precis så som man alltid tyckt att ens mamma inte ska göra!

Just nu till exempel: Stuart och jag hade en diskussion precis när vi skulle sova. En liten argumentation, kan till och med säga att vi vart lite osams. Och konsekvensen? Han sover som en stock, mendan jag inte kunde somna utan bara låg kvar och funderade. Så tillslut klev  jag upp och, håll i er nu,  BÖRJADE STÄDA. Min mamma har ofta använt sina sömnläsa nätter till att vara produktiv på hemmaplan. Om hon så varit vaken på grund av lycka, stress, frustration eller bara allmänt haft en känsla av att behöva få nåt gjort så har hon alltid haft en fantastisk förmåga att hålla igång om nätterna. Jag har då alltid tyckt det var konstigt och ofta sagt åt henne att hon borde gå och sova istället. Men vad händer? Joo, jag hittar mig själv skrubbandes handfat, vikande av kläder och undanplockande av disk när jag borde sussa sött. Och när det mesta som är ljudlöst nog för att inte väcka Stuart är färdigt så hamnar jag här – framför fejjan. PRECIS som min mamma så ofta gjort om nätterna då sömnen inte kommer lätt.

Häromveckan fick jag också en klockren spegling på hur jag fungerar när jag är emotionellt utmanad (mao rejält ledsen och/eller upprörd och inte klarar av att vara helt objektiv eller kanske ens logisk) – och vem tror ni beskrivningen passade in på perfekt förutom på mig? Jo, MAMMA såklart!
Enda som saknas nu är att jag utvecklar teknik för att kunna frambringa det ONDA ÖGAT…..!

Om jag bara hade kunnat ärva mammas gitarrspelande, sångröst, matlagningsförmåga eller gröna fingrar istället 😉
DET hade inte varit det minsta läskigt det!
Men det är väl så att vi inte kan välja vad vi omedvetet tagit efter från dem vi haft runt oss – fast så snart vi blivit medvetna om en detalj som fastnat så kan vi försöka att förädla och i mån av behov också förändra. För även om min mamma inte verkar ledsen av sin sömnlöshet så kan jag säga att för min del är det inget jag gärna vidareutvecklar.

Det får bli dagens lilla tanke det.

Avslutar med att säga:
TACK MAMMA för att du är underbar och en sådan positiv inspiration (i så mycket annat än sömnlöshet)!  I love you!

And yes – The world revolves around ME!

För en vecka sedan fyllde jag 29 år.

Om det kan man säga och tänka mycket om man är så lagd. Tiden har gått fort, det kändes inte alls så länge sedan jag fyllde 24, snart är det dags att fylla jämt och ha stort kalas… Och kanske att man ska passa på att utveckla en liten ålderskris nu när 30 närmar sig och jag faktiskt kan räkna ner i DAGAR och inte längre ÅR? Men nej, jag har ju redan haft min ålderskris nu när jag insett att jag inte längre ser ut som en 20- och ibland inte ens kommer undan som en 25 åring, så vad mer ska jag krisa för? Istället har jag tänkt att det blir mycket roligare om man försöker ta vara på detta sista år som tjugo-nånting och på så vis lägger en bra grund för livet som trettio-nånting 🙂

Denna passerade födelsedag kan i vilket fall som helst lugnt klassas som mycket, mycket lyckad – såväl i avseendet generell lyckonivå uppnådd, kvalitet på presenter samt mängden och kvaliteten på grattishälsingarna 🙂
TACK för att ni kom ihåg mig och gjorde mig så glad, så glad!    🙂

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och när vi ändå är inne på ämnet presenter och firande, lite så där…. Igår firade Stuart och jag 2 år, och han gav mig dessa:

Jag i min tur har bokat in oss på en restuarang imorgon.  Jag får smycken, han får mat – och jag får också mat inkluderat i ”hans” present.  Jag har för länge sedan insett att när det kommer till materiella ting så är det jag som blir bortskämd i vårt förhållande………

Sjuksystem Sverige VS Australien

Det sägs att den som inte har tid för friskvård i slutändan behöver räkna med att ta sig tid för att vara sjuk.
Men hur är det om man inte tar sig tid för att vara sjuk?

Låt oss ta en titt på hur sjuklöneersättningen fungerar i Sverige jämfört med Australien:
I Sverige har vi som anställda bekant först en karensdag där ingen ersättning betals ut. Sedan får vi 80% av vår lön (möjligen mer om vi har privata avtal eller kollektivavtal)utbetald av arbetsgivaren över 14 kalenderdagar (vanligtvis 10 arbetsdagar). Därefter tar Försäkringskassan vid, om vi ännu är sjuka. Dessutom, har vi en karensdag och sedan återgår till arbetet men återinsjukningar inom 5 dagar så slipper vi ytterligare karensdag och får ersättning direkt från första sjukdagen. (se försäkringskassan för mer information: klicka här )
Karensdagen är viktigt eftersom den betyder att vi inte gärna tar strödagar ” bara för att” (exempelvis är extra morgontrötta eller bara lite allmänt sega). Visst, vi tappar en dag när vi väl är sjuka,  MEN när vi väl är sjuka så får vi ersättning från dag 2 och kan därför stanna hemma tills vi är friska med 80% av vår lön.

I Australien däremot så ”tjänar man in” sina sjukdagar/sjuktimmar. Så, i teorin kan man från första sjukdag kräva full lön. Man tappar alltså ingen inkonmst när man är sjuk… så länge man har tjänat in tillräckligt många sjuktimmar för att täcka upp för sin sjukfrånvaro vill säga.
Det här betyder ju självklart att man är försiktigt med att ta sjukledigt ”i onödan” i Australien, precis som karensdagen gör i Sverige,  men också att man när man väl är sjuk inte alltid kan vara hemma och bli frisk. Man kanske helt enkelt inte tycker sig ha råd.

Jag tyckte det var konstigt när jag först kom hit att så många kom till jobbet fast de var tydligt sjuka. Ren dumhet, tyckte jag, och undrade varför ingen verkade fatta att om de kommer till jobbet sjuka så riskerar de ju att smitta ner alla andra! Men nu förstår jag helt och fullt. Jag har varit anställd hos QTAC i 2 månder nu. Det har gett mig totalt 1,5 sjukdag. Dessvärre har jag varit hemma sjuk från jobbet i totalt 2 dagar. Alltså får jag ingen ersättning för den sista halvdagen. Och hade jag varit sjuk en hel vecka – som jag nog tror jag hade behövt för att återhämta mig så snabbt som möjligt- så hade jag fått gå helt obetalt för de övriga dagarna. Så vad gjorde jag när sjuktimmarna tog slut? Jo. jag klev upp på morgonen fast all logik skrek att jag borde stanna i sängen. Jag drog mig iväl till jobbet och segade mig igenom arbetsdagen. Och nästa morgon samma sak. Jag känner helt enkelt inte att jag har råd att inte gå till jobbet. Ren dumhet skulle jag ha fnyst om jag hört det från någon annan – men sant. Och det är en farlig kultur, för det blir normalt att komma till jobbet sjuk.

Nej, jag är inte nöjd. I mina ögon fungerar Svenska systemet mycket bättre.

Hejja sverige säger jag bara!

 

 

 

 

 

 

Home, Sweet home (för ett par bilder säger mer än massa ord)

Kära vänner,

beskåda den nya lyan!
OBS: Den är icke färdiginredd och gardinerna ska definitivt bytas ut. Bilder på utomhusplatsen kommer vid senare tillfälle 🙂

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Flyttande, doonande och my new place is AWESOME!

Klockan är drygt 06.30 på morgonen. Utanför fönstret, bakom palmerna, har solen gått upp. Det enda som hörs är fågelkvitter och i bakgrunden enstaka, dämpade ljud från lägenheterna ovanför. Jag har varit vaken i en timme ungefär, och sitter med en kopp varmt grönt the i soffan i vår nya lägenhet. 

Det är Söndag morgon, och i stort sett allt med flyttandet mellan lägenheterna är KLART! Det har gått så mycket snabbare, och under omständigheterna enklare ,  än jag vågade tro!  🙂

I fredags slutade jag jobbet vid lunchtid och åkte hem och packade mer grejor. Det var tur att jag bara jobbade halvdag, för 10minuter innan jag slutade fick jag världens längsta hostattack, mitt under ett telefonsamtal med en kund. Tack och lov för mute-knappen, säger jag bara! 🙂
Stuarts snälla mamma kom över och hjälpte mig, så packandet gick snabbt och lätt. Eller, snabbt i alla fall. Både Stuarts mamma och jag hostade som halvt tokiga, så vi beslöt oss för att åka till Apoteket och köpta hostmedicin innan vi hämtade nycklarna till nya lyan.

Stuarts mamma Margaret, som vid det laget redan ätit antibiotika ett par dagar på grund av en ”Chest infektion”, gav mig en föreläsning om detta nya host-viruset som tydligen dödat en handfull med människor i Queensland redan, och att det gröna slemmet jag hostade upp tyder på just samma infektion som hon hade och att det minsann behövde behandlas med antibiotika.  Lite förvånad blev jag av att höra denna teori, för  jag hade så glatt nöjt tagit till mig Stuarts förklaring att det gröna slemmet var ett ”tecken på tillfrisknande” som bara betyder att ”Kroppen gör sig av med bakterierna” (Stuart sa nämligen detta till mig under tordagen, när det slemhostandet började). Jag kände däremot inte att jag hade inte så mycket tid för att fundera på det just då, utan tänkte att det fick jag forska vidare i senare.  Istället avkrävde jag ett löfte från Margaret att hon INTE skulle anstränga sig och att hon skulle säga till direkt om hon blev trött samt att hon skulle känna sig fri att åka hem till sig närhelst hon så ville eller så behövde. Jag kände dock på mig att det inte var mycket lönt att försöka, för vid det laget hade jag redan i två dagar försökt vädja till henne att INTE komma och hjälpa till med flytten om hon inte mådde bra. Margaret lovade snällt att ta det lugnt – men jag misstänker starkt att hon i sitt stilla sinne höll fingrarna i kors bakom ryggen…  I ivlket fall köpte vi vår superäckliga hostmedicin (en flaska var, eftersom jag hostade slem och Stuarts mamma körde på en after-slem-torr-hosta) och åkte vidare.

Väl inne i den nya lägenheten kunde vi nöjt konstatera att lägenheten var riktigt ren och välstädad. En hink med såpavatten till alla 3,5 rummen och knappt något damm alls! Nöjd med detta begav vi oss tillbaka till gamla lyan för att börja packa bilen. På vägen mötte vi upp min kollega Kelly som erbjudit sig att komma och hjälpa till. Tacksamt nog äger Kelly dessutom en UTE vilket betydde att vi minsann kunde packa OTROLIGT mycket mer än vad som hade rymts i endast Margarets lilla Huyndai.

detta är inte Kellys bil, men ett exempel på en liknande Ute så ni förståt hur AWESOME den var att ha! 🙂

 

Precis när både Kellys och Margarets bil tokfull kom Stuart hem från jobbet, så han i sin tur tog sin pappas Ute som redan var packad med grejer vi lagrat hos Stuarts pappa, och så åkte vi i en hederlig karavan till nya lägenheten och packade ur. Och så höll vi på till runt 19.30-tiden, då jag kom ihåg att jag faktiskt inte ätit lunch och vart tokhungrig.

Kelly tackade för sig och loavde komma åter nästa morgon. Margaret kollapsade i soffan under ännu en hostattack, medan Stuart fick något febrigt i blicken och sa att han inte mådde bra alls. Jag hostade och kraxade och var i allmänhet bara tokhungrig. De som känner mig vet att när jag blir tokhungrig blir jag också väldigt ilsk. Detta kommer från min fars sida av släkten och innebär vanligen en smärre  personlighetsförändring – man går från glad och trevlig till en riktigt Bitch inom loppet av 10minuter. De har var, kunde jag i efterhand konstatera, rätt chockartat för Stackars Margaret  som aldrig sett mig i sådant läge innan. Det krävde att jag förklarade att jag inte menade att vara så elak mot hennes son och att jag jobbar på att försöka vara mer resonabel fast att jag är hungrig… Hon verkade inte helt övertygad.  I vilket fall ignorerade jag helt Stuarts febriga blick och körde ut honom att hämta upp  Take Away middagen som jag redan beställt, medan jag rev i kartonger för att hitta tallrikar och bestick.  (Jag hann inte hitta några bestick innan Stuart kom tillbaka, så vi hade vår första middag sittandes på kuddar på golvet, ätandes kyckling och strips direkt med händerna. Väldigt civilicerat och fint).

Därefter kollapsade Margaret och Stuart i var sin säng, medan jag hostande jobbade vidare en timme till. Natten igenom hostade sedan både jag  och Margaret mer eller mindre konstant. Min egen reflektion från den inte så sköna natten som inte gav värst mycket sömn var att kroppen är rätt häftig ändå som klarar av att producera så mycket grönt slem på så kort tid!

Lördag så, och upp och iväg igen. Stuart sa att han kände sig lite vek med annars mådde bra efter en natts ”God sömn” (fast jag vet att han vaknade minst hälften av gångerna jag hade hostattack, så hur god den sömnen kan ha varit vet jag inte rikigt). Margaret mådde sådär, och jag hostade mer slem men var glad att jag inte kände mig så trött fast jag inte sovit bra alls alls. Efter att vi käkat frukost och köpt immun boosters från apoteket kom Kelly över med en av sina tonårssöner. Och vid det laget hade både Stuart, Margaret och jag insett att hade det inte varit för Kelly hade den här flytten varit en riktig mardröm. Margaret fick ansvar för att packa upp alla köksprylar i nya lyan och vi andra åkte till gamla lägenhten. Stuart, Kelly och Bryce lastade alla tunga möbler medan jag packade ihop återstoden av grejor och blommor och sånt eftersom min muskelstyrka var lika med noll.  Och HELT PLÖTSLIGT, runt lunchtid, var allt flyttat till nya huset!

Kelly och Bryce gav sig iväg efter att ha lovat att komma över på ”Thank you for all your help, you are awesome and should be celebrated and I will always be grateful”-middag en kväll när vi kommit i ordning.  Och jag, vis av gårdagen, föreslog lunch för oss andra innan vi (jag) blev för hungriga.

Efter lunch fortsatte vi packa upp en stund till. Sedan skickades Stuarts mamma i säng medan Stuart och jag åkte till Bunnings och köpte lite smågrejor vi behövde för att komma i ordning.   Väl inne i Bunnings blev jag apatrött  och började blanda ihop mina engelska ord. Dush blev kitchen och stege blev stage och jag vet inte allt jag förvirrade mig själv och alla andra med. Så i bilen hem skickade jag motvilligt ett sms till mina gymvänner om att jag tyvärr inte kunde hänga med ut på fest som det varit tänkt…

När vi kom åter hem mådde Stuarts mamma bättre efter en stunds lugn och ro. Hon tackade för sig och körde hemmåt. Stuart och jag fortsatte packa upp några timmar och sedan var det tvärstopp och kollaps i soffan. Hostan, som underligt nog alltid blir bättre under dagarna, tilltog med besked och jag förundrades återigen över kroppens förmåga att tillverka så mycket slem så snabbt.

Och så har jag haft ännu en natt av hostande, slemmande och mer hostande. Jag har nog fått sova  i 3 timmar i sträck i alla fall, och det är en förbättring. Men klockan 05.30 var det till att vackert kliva upp och börja pimpla hostmedicin och the, mest så att stackars Stuart skulle kunna få några timmars sömn och inte hållas vaken av mina avgrundshostningar.

Så, här sitter jag nu och tittar på alla kartonger och funderar vart alla grejor ska placeras.  Mellan hostattackerna myser jag ordentligt åt att veta att nu bor vi SJÄLVA!   Mest av allt ser jag fram emot att packa upp och göra fint här i nya läganheten! När jag hittar kamerar ska jag ta massor av kort så ni får se!  🙂

Och klockan 10 ska jag till läkaren för att höra om det ska bli antibiotika för mig med, eller om den här hostan bara är att vänta ut.  Kanske läkaren i alla fall kan ge mig nåt så jag får sova natten igenom. Jaja, en sak i taget.  Solen skiner, fåglarna kvittrar, det är sommarsäsong i Brisbane och vi har en egen liten uteplats!  Livet är bra underbart!!

 

 

 

 

 

 

 

SJUKT mycket grejer!

Sådärja.
Mitt i flyttförbredelserna har min kropp tydligen bestämt sig för att gå och bli sjuk.
Det var ju fin tajming.

Jag vaknade igår med huvudvärk, ömma muskler och ont i halsen, men tänkte att det var väl inget att bry sig så värst mycket om och gav mig iväg till jobbet – med gymväskan packad för boxträning direkt efter jobbet såklart.
MEN det blev aldrig någon träning, för halvvägs genom arbetsdagen sa kroppen ifrån och markerade tydligt att det här inte bara var en fjantig ursäkt för att vara lite lat utan att kroppen på allvar kände sig sjuk. Så jag jobbade klart, men sedan var det tack och adjö och direkt hem.  .
Tror förresten att det kan vara dags att se över hälsan igen. Mina naglar är väldans sköra och de brukar bli så när det är nåt som är i obalans rent vitamin- och mineralmässigt. Sist det hände hade jag blodbrist på grund av järnbrist som i sin tur berodde på underskott av vitamin B. Haha, vilken cirkus!

Imorse vaknade jag med exakt samma symptom – fast värre. Så idag är det jag som snällt stannat hemma från jobbet och försöker kurera mig med varmt the. Det fina i kråksången är att jag kan organisera lite för flyttandet, när jag ändå är hemma. Jag sitter just och försöker organisera flyttstäd. Hatar verkligen flyttstäd. Så det blir skönt att vi ska köpa grovstädning i alla fall(väggar, fönster, golvmattor, kök och badrum….) och inte kommer behöva göra det själva.

Underligt förresten hur mycket saker (eller snarare kläder och papper) vi har samlat på oss sedan jag kom till Australien…! Har hunnit gallra en del i papper och kläder/skor men antar att en ny utrensning kommer när jag går igenom sommarkläderna och de pappersbuntar som redan är packade i lådor… När jag går igenom min garderob inser jag att den består av förånansvärt få kläder som jag köpt sedan jag kom hit till Aussie. En hel del är plagg jag fått av vänner/familj i Sverige och nästan ännu mer är kläder jag fått av vänner här i Brisbane! Otroligt vad välsignad jag är, faktiskt.

Well, jag borde väl gå och göra nåt produktivt igen. Som att packa eller så. Själva flytten startar på fredag, och vi beräknar flytta det sista på Söndag. Jag längtas!

Dagens bild kommer från Australia Zoo och visar på hur chill jag kommer vara när flytten väl är klar:

Leave and be left behind

Övergiven.
Lite så känner jag mig faktiskt.
Vadan detta, kanske ni undrar?
Jo serrni, på senare tid har mitt sociala nätverk tagit några riktigt hårda smällar:

1. I Juni flyttade Harriet , min första riktiga kompis här i Australien, iväg. Till Kanada. Självklart är jag glad för hennes skull, samtidigt som det kändes riktigt trist att veta att en så god vän drog iväg till andra sidan jorden.
2. I slutet av Juli sedan var det Helena, min kompis som jag spenderat mest tid av alla med här i Australien, till London.  Hon behövde en förändring och att få komma närmare sin familj i Danmark ett tag – så jag är återigen very excited å henens vägnar.. Men det är inte klokt vad tom det blivit när hon åkt.
3. Och nu i slutet av Augusti så ska både Kandice och Sarah, två andra tjejer jag umgåtts en del med, dra iväg. Visserligen inom Australiens gränser (en till Sydney och den andra till Melbourne) men ändå.. det är några 1000 mil bort.
4. Till ovan nämnda incidenter kan man ju lägga det faktum att så många av mina fina, underbara vänner redan befinner sig sjuuukt långt borta: Alla ni godingar i Sverige och England! Er ser jag ju väääldigt sällan nu förtiden. Även om skype, facebook och alla bloggar (som jag äälskar by the way, tack alla ni som delar med er av era liv i ett ellera flera av de forumen!) underlättar, så är det INTE samma sak som att sitta öga mot öga i en soffa/ett cafe/en restaurang/pub/bar och prata om allt och inget.
   Och jag vet ju att det var jag som åkte ifrån er och inte tvärtom – men det är inte mindre trist bara för att man är den som lämnar iställer för den som blir lämnad. 

Så jaa, lite övergiven känner jag mig just nu.

På den ljusa sidan dock, och det mesta har trots allt en ljus sida, så betyder varje separation att det blir lite mer space för att kunna bygga nya relationer. Så jag ser med spänning fram emot att se vad som ska komma härnäst!

En annan sak som faller in under kategorin att lämna är att Stuart och jag ska flytta ut ur den gemensamma lägenheten vi delat med Annie och Chris det senaste året. Nu ska vi flytta in i en egen liten lägenhet – en väldigt avig men ack så charmig liten lägenhet! Vi kommer flytta från Teneriffe till New Farm (vilket är ca 400m) och första lasset går redan nästa Fredag! Jag är väldigt nyfiken och upprymd och längtar tills vi kommit iordning i vårt första EGNA  boende 🙂
VUXENPOÄNG! 😉

 

Avslutar detta inlägg med en liten uppvisning från Byron Bay: SOLNEDGÅNG @ the Lighthouse

 

Detta bildspel kräver JavaScript.