Jaha kära vänner.
Här sitter jag och är väldigt trött. Så där på gränsen till att vilja svimma eller kräkas. Och inte är det för att jag har influensa eller inte har sovit på 3-4 dagar. Nä, min trötthet beror på två skaker som jag bara har mig själv att skylla för:
Anledning nr 1:
Igår var jag bortbjuden på ”barbeque” hos en kompis och jag käkade glatt massa smaksatta chips och åt både grillad korv och kallskuren korv. Inget av det där jag just nämnde var vete-fritt (glutenfri’tt)kan jag ju meddela. Och det var inte det att det inte fanns vete/glutenfria alternativ (för allt utom chipsen) – det var bara det att jag var lat och sugen på just chips och korv. Ett par timmar efter att jag kommit hem så mådde jag så illa att det var till och stoppa fingrarna i halsen och få ur mig så mycket som möjligt av den ondeskulla maten. Trots detta tilltag (eller kanske på grund av det?) är kroppen seg och omedgörlig idag.
Anledning 2:
Söndagstraditionen trogen har Stuart och jag varit och tränat vårt kroppsvikts-pass. Vi kör 6 övningar, 20 rep per övning och totalt 4 set. Det låter kanske inte så jobbigt, men efter ett sånt pass är man rätt slut kan jag ju säga!
Om jag lyckas få hit lillebrorsan så ser jag fram emot att ta med honom på ett pass och se vad han tycker. På tal om lillebror så har jag förrsten hört ryktas att just ordet ”lille” inte längre på något vis passar in på den halvvuxna karln. Ska bli intressant att se hur mycket han har vuxit på sig sen sist jag såg han!
Nå, min trötthet till trots vill jag försöka dela med mig av min rätt så nyfunna ålderångest:
Som de flesta av er vet så fyller jag ju snart 30 – vilket är någon form av en socialt sett ”BIG THING” i ens liv, antar jag. Och jag trodde ärligt att jag aldrig skulle falla ner i ålderångest-fällan eftersom jag överlag sett hela tiden tyckt att livet liksom blivit bättre med åren. MEN.
Runt nyår började jag känna lite småpanik och allmän ångest när jag började tänka på framtiden – den där tiden i ens liv där hus, barn, bil och vovve liksom ingår. Och jag insåg att den där framtiden, som alltid känts så avlägsen och därför aldrig riktigt angått mig, inte nödvändigtvis är så där superlångt borta längre. Och enda anledning att det inte är en så avlägsen framtid längre har mest av allt att göra med att jag inte vill vara så mycket äldre än 33 eller kanske 35 när jag har barn. OCH om man räknar matte så inser man ju tydligt att om jag är 30 nu, så har jag ju bara 3-5 år på mig innan den där ”avlägsna” framtiden är kommen!
SHIT.
Nu kanske många skulle säga ”jamen Anna, du har ju en jättefin man, ni har varit ihop ett tag nu och det går ju ingen direkt nöd på er! Klart du kan skaffa barn nu!”
Och det är all well and good, allt det där stämmer – jag har en fantastisk partner i Stuart och jag är helt övertygad om att han kommer bli en underbar pappa. Det är inte det. Det här handlar enbart om att jag INTE har någon större lust att lämma ut en bebis på ett bra tag ska jag ta och meddela!
Och det är inte bara själva förlossningen som jag förfasas över – även om det är en helt rimlig anledning enligt mig att tänka både 2 och 34 gånger innan man skaffar barn – det är ALLT som har med barn att göra!
Låt oss börja från början: GRAVIDITETJag kollar ofta på gravida kvinnor och imponeras för jaa, det är (oftast) supervackert och spännande och allt det. MEN. Hur kul är det att måsta tänka på vad man kan och inte kan äta? Att inte längre kunna röra sig fritt eller lätt? Att plötsligt inte vara sin egen person längre, utan en behållare för en annan liten människa som liksom suger energin ur en??
Sedan har vi ju FÖRLOSSNINGEN. Jag låter denna punkt tala för sig själv.
Och så själva LIVET MED BARN
Först och främst, alla ni som känner mig vet att jag älskar mina brorsbarn och min systerdotter och är så väldigt glad för att de kommit till världen och så väldigt imponerad av hur deras föräldrar (mina syskon och svärsyskon) sköter det så bra! Ni är mina idoler, det ska ni veta! Och jag vet att många av er jag känner verkar vara så lyckliga med era barn, och ni säger att ni aldrig aldrig adlrig skulle vilja vara utan dem.
I min värld däremot….. Nä. Jag kan inte se hur jag ska kunna ge upp så mycket av min värld så att jag kan ta hand om en liten, hjälplös bebis eller ett litet energiskt barn.
Jag har nog problem att inte bli smått galen just nu när jag ”måste” ge upp delar av mitt sociala liv för att plugga i ungefär en månads tid. Hur ska jag kunna klara av att anpassa mig till att först och främst se efter en liten unge och inte längre ha mina intressen och min ”fun time” i alls lika stor utsträckning – I UNGEFÄR 10-12 ÅR innan ungen är stor nog att någorlunda ta hand om sig själv??
Jag är skittrött om jag inte får sova ordentligt efter bara några nätter – hur ska jag kunna bolla vaknätter med jobb månad ut och månad in??
Och jag blir supergrining om jag inte äter och har lågt blodsocker. Jaha. Hur ska det gå om det plötsligt är en annan en som måste ha första prioritet med mat??
Och hur tusan ska jag hinna med att träna?? Träna är ju trots allt min stresshantering OCH min hobby!
Nä. Tack men nej tack, jag vill INTE ha barn på ett bra tag! Jag vill vara fri och ansvarslös och bara behöva ta min nuvarande familj i beräkning när jag fattar beslut. That is enough.
Däremot kan jag också se visheten i att INTE vänta allt för länge innan man gör slag i saken. Någonstans tror jag mig trots allt veta att även om modersinstikerna inte kickat in riktigt än så är jag rätt säker på att mitt framtida jag kommer vara riktigt arg på mitt nuvarande jag om jag väntar så länge att det blir en hälsorisk för mig och ungen att jag går och blir på smällen, PLUS, jag är grymt imponerad er mamma och pappa som gjorde bebis grejen igen när ni var 40+, men seriöst sett tror jag att det är JOBBIGARE att vara en äldre förälder just för att kroppens återhämtningsförmåga trots allt är på stadig nedgång från att man fyller 25.
Och detta i ett nätskal är grunden för min åldersångest! Jag har inget emot att vara 30 – men jag har STORA PROBLEM med att tänka på att livet UTAN barn trots allt inte kommer vara förevigt.
HUVA säger jag bara!
Har någon av er upplevt något liknande? Eller är det bara jag som är helt galen? 🙂
Kanske dags att jag läser denna bok….????
Upp och Ner landet 